Förlåt

Jag har kämpat. Jag har fallit. Jag rest mig. Jag har spelat obrydd. Men varje ord du sa till mig sårade. Jag har fått revor i själen. Det har hållit mig vaken på nätterna. Du hotade med att skicka mig till en annan familj. Undrade om det inte vore det bästa. Bara börja om. Orkar inte resa mig. Ligger kvar. Hoppas att det tar slut snart. Det gjorde det inte. Och du ska vara min mamma? Funderade hela tiden på självmord men ville inte svika pappa. Han har alltid vart mitt ljus i mörkret. Min hjälte. Den som fick mig att fortsätta. Den som tröstade mig. Torkade tårarna. Dom tog alltid slut efter ett tag. Men nu vill dom inte sluta rinna. Stillsamt rann dom. Utan ljud. Så många känslor. Puberteten skyllde dom på. Puberteten in my as. Vad skulle jag säga? Att jag har en mamma som slog mig när jag var liten, en bonus bror man måste tävla mot, en riktig lille bror som fick all kärlek, en bästis som svek, självmordstankar och svältande. Mamma slog mig när jag var liten. Aldrig hårt och inte ofta men det blev stora sår i själen. Nu när Fredrik och Michael kom leker vi lyckliga familjen. Utan slag bara en massa kärlek. Fredrik. Dröm barnet. Han var trevlig och käftade inte mot. Sa alltid tack för maten och var jätte trevlig. I jämförelse med han var jag kriminell. När Björn några år tidigare hade fötts blev jag avud. Han fick all kärlek och uppmärksamhet. Det känns så fortfarande. Att Maja sen svek mig gjorde inte det bättre. Hon sa att vi var bästisar och det var bara hon som visste att jag var misshandlad. Jag öppnade mig äntligen. Sen vart jag sviken. Jag var dum nog att förlåta henne men jag var inte så dum att jag litade på henne igen. Efter det kom självmordstankarna. Jag började fundera på vad som skulle vara minst smärtsamt att dö på. Jag slipade knivar så dom kunde lätt åka genom halsen. Stod där i köket flera gånger men vågade aldrig att göra det. Lite senare började jag förstå att jag aldrig skulle kunna ta självmord så jag började att svälta mig själv. Vägrade äta godsaker och ville inte ha mat. Om mitt inre var kaos skulle väll ändå mitt yttre vara snyggt? Sen fick jag min nya bästis Lina. Hon var för snäll för mig. Jag började snäsa åt henne. Försökte vara så elak jag kunde för att hon skulle förstå sitt misstag och skaffa en ny bästis. Hon gjorde aldrig det. Hon fortsatte att vara min vän. Jag vågade aldrig mer att öppna mig. Var rädd att hon skulle svika mig som Maja gjort. När sen Isak kom in i bilden blev allt värre och värre. Han kallade mig för slampa,hora,slyna och fitta. Jag förstod att han hade rätt. Jag var värdelös. Precis som mamma sagt. Jag började tänka tillbaka på när jag gick i min gamla skola.

Jag hade suttit på en bänk och pratat med mina killkompisar. Skolans tjejigaste tjej kom fram till mig och kollade nedlåtande på mig.
- Varför beter du dig som en kille? Är du en?" Frågade hon och slängde lite med håret. Jag vart förvirrad. Vadå kille?
- Va?" Var det ända jag fick fram. Hon suckade och kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
- Jamen du har ju så fula kläder och är jätte barnslig. Du försöker väll vara en kille. Äckligt" Svarade hon och jag svalde tårarna.

Det kommer jag ihåg. Jag skrev ner det i min dagbok som jag nu tappat bort. Sen när Lucas kallade mig för kille gick det över gränsen. Den gången jag tog Linas kamera ville jag att någon skulle förstå min saknad. Hur förstörd jag var. Det blev bara så att jag blev mer straffad. Musiken och skrivandet hjälpte mig enormt. Det fick mig att glömma. Visst jag borde inte klaga och jag vill inte att någon tycker synd om mig. Jag har mat,vatten,kläder, en familj och tak över huvudet. Barna i Afrika har inget av det. Det ger mig dåligt samvete att jag sitter och beklagar mig över detta men jag måste. Jag kan inte bara leva i mörker. Hade jag fått bestämma skulle jag be SOS om en placering. Så jag kan börja om. Men jag är för feg för att säga det till familjen. Visst om jag flyttade skulle jag antagligast sakna familjen men jag vet att det skulle vara bäst. För oss alla. Min dröm är att Lina ska förstå sitt misstag och sluta bry sig. Jag är inte god nog åt henne. Fast det är lätt att förstå. Jag har blivit uppvuxen med hårda ord och slag. Inte lätt att vara en ängel. Mitt inre är förstört men jag har förstått att det inte syns. Jag skrattar och ler men gråter inombords. Ingen kunde någonsin se att jag var ledsen. Alla trodde att jag var sur. Det fick mig att gråta mer. Jag tror inte pappa visste om att mamma var taskig. Om han visste det var han feg. Jag förstår han. Jag är rädd för mig egen mamma. I skolan skrattade jag och jag var lycklig. Skenet bedrog. Varenda gång skolan slutade ville jag gråta. Hem till helvetet. Nu har det blivit bättre. Mamma slår mig inte. Men det känns fortfarande som om hon vill göra mitt liv till en mardröm. Det värsta är att jag klandrar mig själv för det här. Jag vet att det inte är mitt fel men jag inte låta bli att tänka att jag förtjänar det här. Jag är bråkig och oduglig.